Modeller för hur läsning av text går till

Intresset för hur läsning av text går till, har varit och är mycket stort och ett flertal teoretiska modeller har presenterats. Dessa kan i huvudsak delas in i tre grupper: Bottom-up, Top-down och Interaktiva modeller för läsning. Skillnaderna mellan modellerna har ofta handlat om hur stor betydelse man tillmäter kontextens roll vid läsning av text. Tankarna bakom de olika läsmodellerna har haft inflytande över olika uppfattningar om hur den tidiga läsundervisningen skall genomföras.

Bottom-up modeller

Den bottom-up modell som är mest känd formulerades 1972 av Gough. Huvudtankarna i modellen är att användandet av information från kontexten tar alltför lång tid och är alltför opålitlig för att användas vid avancerad läsning. Kunskap från vårt långtidsminne har alltså mycket litet inflytande på processandet enligt denna modell. I stället transformeras visuell information från området runt ögats fixeringspunkt på den textsida som skall läsas till en slags bild som sedan känns igen som bokstäver. I hjärnan finns ett antal îupptäckare av särskiljande dragî t.ex. en sådan för horisontella linjer, en annan för en kurva och en tredje för vertikala linjer. De analyserar den inkommande îbildenî och söker efter sina respektive drag för att kunna fastställa vilken bokstav det är. Den versala varianten av E består alltså av dragen tre horisontella linjer och en vertikal. Bokstäverna i orden omkodas sedan till sin ljudmässiga form (vi ljudar ordet högt eller tyst), varefter îljudbildenî av ordet kopplas till dess betydelse som i bästa fall finns lagrat i hjärnan. Under tiden som ordet îslås uppî i hjärnans mentala lexikon behålls det i arbetsminnet tills det är analyserat (hjärnan kommit fram till ordets grammatiska form) och tolkat (hjärnan kommit fram till ordets betydelse). Arbetsminnet har en starkt begränsad kapacitet och kan endast hålla ca sju îsakerî i minnet på en gång och måste därför analysera information i bitar som t.ex. fraser och meningar. När meningarna är tolkade passas de in i betydelsen av texten som helhet. Informationen måste processas snabbt och sedan sändas vidare till lagring i hjärnan. Det mesta av informationen passerar alltså passivt genom det mänskliga processystemet.

Har då denna modell stått sig genom tiderna? Enligt Gough (1985) var modellen rätt avseende kontextens roll. Vi gissar inte ord. Inte heller läser vi hela ord med hjälp av dess form eller särskiljande drag. Vi analyserar alla bokstäverna som finns i orden, men det går oerhört snabbt. Nybörjarläsare behöver kunna ljuda ord, men när de läst samma ord många gånger bygger de upp en inre ortografisk representation av ordet i minnet. I fortsättningen kan läsaren läsa dessa ord direkt utan ljudning. De högfrekventa orden ser vi så ofta att vi skapar minnesbilder av hela orden i minnet. Dessa hittar vi direkt i hjärnans îlexikonî utan ljudning.

En läsare som har stora problem med att ljuda ord gör förmodligen många fel och lagrar därför felaktiga inre bilder av orden. Svaga läsare har alltså både problem med den indirekta vägen via ljudning och med direktläsning. Även företrädarna för Bottom-up modellerna medger dock att kontextuell information är viktig för full förståelse av det som läses. Kontexten hjälper läsare att göra det som är flertydigt entydigt.

Sammanfattningsvis konstateras att bottom-up-styrning vid läsning fokuserar datadrivna processer. Sinnesorganen förmedlar information till hjärnan som analyserar och identifierar bokstäverna, orden och meningarna varefter en koppling till betydelser sker. Det är inre ledtrådar (i själva orden) som utnyttjas.

Top-down modeller

Utmärkande för företrädarna för dessa modeller är att de menar att det är den översta delen îtoppenî i informationssystemet (den del som kommer fram till en texts betydelse) som kontrollerar informationsflödet på alla nivåer. Läsaren anses använda allmän omvärldskunskap och kontextuell information från den redan lästa delen av texten för att göra hypoteser om vad som skall komma i den ännu olästa delen av texten. Dessa hypoteser bekräftas med hjälp av ett minimalt urval av visuell information från den sida som läses varefter en ny hypotes om innehållet i den fortsatt texten genereras. De mest kända förespråkarna för Top-down modeller är Goodman (1970) och Smith (1971).

Goodman utvecklade ursprungligen sin modell för att förklara hur barn lär sig läsa, men han anser att modellen håller även för avancerad läsning. Enligt Goodman startar processen med att ögat fixerar någonstans i den olästa delen av texten. Läsaren väljer ut grafiska ledtrådar från synfältet och använder denna information för att skapa en perceptuell bild av en del av texten. Urvalet av visuell information styrs framför allt av kontextuell information i den redan lästa delen av texten. Den bild som på detta sätt skapas innehåller både vad läsaren ser och vad han eller hon förväntar sig få se. Därefter gissar läsaren vilket nästa ord är och testar om det passar ihop med den tidigare lästa delen av texten. Om ordet passar in i sammanhanget smälts dess betydelse samman med den tidigare lästa delen av texten och allt lagras i långtidsminnet. Om ordet inte passar in i sammanhanget går läsaren tillbaka i texten och gör om samma operation igen. Läsning ses som en predicerande process. Enligt modellen väljer läsaren ut endast så mycket information som behövs för att bekräfta sin hypotes om vad som skall komma härnäst i texten och det redan lästa har starkt inflytande på de tidigaste process-stadierna. Dit hör urvalet av grafiska ledtrådar, skapandet av en perceptuell bild och den första identifikationen av ord. Det har dock visat sig att skickliga läsare inte gissar eller predicerar vad som skall komma härnäst. Skickliga läsare känner igen orden så snabbt att någon välgrundad gissning aldrig hinner äga rum. Det är nybörjarläsare och svaga läsare med ordavkodningsproblem som kompenserar sina avkodningssvårigheter genom att utnyttja kontextuella ledtrådar maximalt (Stanovich, 2000).

Sammanfattningsvis menar förespråkarna för Top-down-modeller att läsaren använder i huvudsak yttre ledtrådar (alltså utanför själva ordet) vid läsning.

Interaktiva modeller

I interaktiva modeller anses läsaren använda både Top-down och Bottom-up information för att komma fram till en texts betydelse. Hit hör Just och Carpenters modell från 1980. Enligt denna kommer den mesta informationen från Bottom-up processer såvida inte fel upptäcks. Top-down processer har inflytande på Bottom-up processerna och minnen av sådant som lästs tidigare kan hela tiden påverka det läsande som pågår (Just & Carpenter, 1980).

Vid all läsning finns det inslag av både Top-down- och Bottom-up-processer och i all läsundervisning använder man sig av båda modellerna, men man tar sin utgångspunkt i den ena eller den andra modellen.

Under rubriken îLäsundervisningî ger vi exempel på metoder som i olika utsträckning tar sin utgångspunkt i Top-down eller Bottom-up modellen.


Referenser

  • Goodman, K. S. (1970). Reading: A psycholinguistic guessing game. I H. Singer & R. B. Ruddell (Eds.), Theoretical models and processes of reading.Newark, DE: International Reading Association.
  • Gough, P. B. (1972). One second of reading. I J. F. Kavanagh & I.G. Mattingly (Eds.), Language by ear and by eye. Cambridge, MA: MIT Press.
  • Just, M. A. & Carpenter, P. A. (1980). A theory of reading: From eye fixations to comprehension. Psychological Review, 87, 329-354.
  • Nicholson, T. (2000). Reading the writing on the wall. Debates, Challenges and Opportunities in the Teaching of Reading. Palmerston North: Dunmore Press.
  • Rayner, K. & Pollatsek, A. (1989). The psychology of reading. New Jersey: Prentice-Hall.
  • Smith, F. (1971). Understanding reading: A psycholinguistic analysis of reading and learning to read. New York: Holt, Rinehart and Winston.
  • Stanovich, K. E. (2000). Progressin Understanding Reading. Scientific Foundations and New Frontiers.New York: The Guilford Press.
  • Du kan läsa mer på Forskning.se:
    Tema läsning